Jag vet inte vad jag ska säga, eller hur jag ska skriva det för att ni ska förstå mina tankar nu.

Men det är så oerhört mycket som händer nu. Det är familj, det är pengar, det är allt.

Jag har bott i 6 andra familjer i mitt liv. (inte min biologiska familj inräknad.) Och jag vet mycket väl hur en ”Bra” familj ”ska” fungera, Men inget fungerar längre.  Jag säger inte att jag har ett skitstort kontrollbehov, men jag vill gärna veta vad det är som händer runt om, alltid. Är inte vi människor lite så? Att vi vill veta vad som händer med våra liv?

Jag vet inte, men jag är besviken över mig själv att jag övh känner som jag gör. Känslan att vara utanför och att inte vara med i familjen längre. Jag är förbannad på mig själv för att jag övh tvekar på att jag är viktig för folk. Men å andra sidan kanske det är så att jag har inte riktigt varit den ”Viktiga” i en familj, och därav är Van vi det, och får dom här känslorna nu? Men har jag då lurat mig själv från första början? Varför tror jag att jag vet att det inte är så? Om det nu var så att jag Visste att jag är viktig, och får stanna, varför tvekar jag och varför finns oron där?

Jag vet inte. Men på nått sätt så är jag helt tom, känslomässigt. På nått sätt känns det som om jag gör mig redo för att bli utkastad,naken,förnedrad och utlämnad åt vargarna igen. Förmodligen är det bara falskt alarm, men jag har suttit i timmar och funderat på VAD det är som gör att jag känner så här. Och det är inte vad dom sa, utan HUR dom sa det.  Så som dom sa det lät det som ”vi behöver rummet, du är i vägen för dom här är viktigare än du och du måste ut nu.” Jag vet att det är helt fel av mig att sitta och blogga om mina problem, istället för att ta tag i skiten och reda ut det. MEN, mina kära vänner, det är så att jag inte VÅGAR och jag känner att jag inte får ut något utav någon av att prata med folk om detta. Det är som det alltid har varit. Halva meningar, något ”aha” ibland, och sen total ignorans. Jag vet hur det har varit, och det är det enda jag vet.   Den goa glada nya Catrin har återgått till sitt Gamla Catrin igen.

Och som det är hemma nu så gömmer jag mig i mitt rum. Inte från er personligen, utan för alla hundra miljoner frågor som möter en vid dörren med ett ”Hej.” Och allt klängande och allt klagande och allt. Bara allt.

”det luktar illa på ditt rum.” ”du måste köpa nya kuddar, tvätta dom gamla hjälper inte..” ”jag stänger din dörr så att din lukt inte sprider sig i hela huset.” ”det är nog kuddarna det är fel på.” ”du luktar illa.” ”när duschade du sist?” ”Du är väldigt på. klart folk inte orkar med då.”

”Sätt dig ner och prata med henne då?” – Men det går inte. 1, hon kan inte sitta still. 2, finns flera störningsmoment. 3,jag känner att jag inte får ut något vettigt. Och med vettigt menar jag något svar på mina frågor. Det spelar ingen roll om det är ”Rätt” eller ”fel” svar, för det finns inget ”Rätt” eller ”Fel” i detta. Jag vill bara att ni ska förstå HUR jag mår och HUR jag tänker.

Jag vet att det är kämpigt för er, ja. Men jag kan inte undgå känslan och tanken på att det är NI som har antagit detta, det är NI som tycker att det går bra. Och det är NI som får ta smällen. Ni har tagit emot mig, och ni vet vad det innebär. Det innebär inte att bara för att det går bra för mig nu att jag automatiskt mår bättre och är redo att dra min kos.

Det finns så mycket mer  jag vill ha ut, men jag känner mig så begränsad.

/Beav

Okej. Jag ska förklara för er hur det känns för mig att vara i kyrkan.

Först så jagar man skjuts dit. Vare sig det är till bussen eller till alunda. Man kollar busstider och man försöker fixa med skjuts dit.  Oftast får man stå där och vänta i 20 minuter, för bussarna inte alltid kommer i tid. Glömmer man reflex eller ficklampa är du körd. Sen när man väl kommer fram, efter mycket om och men, så går man upp till kyrkan. Man kliver in genom dörren, och går till kapprummet. Man hänger av sig jackan. Eller vänta, dom har ju en ungdomsgård nu. Man går in genom källardörren, Hänger av sig jackan och tar av sig skorna. Man går fram till det rummet där man ska vara och säger hej till folk. två eller tre personer hejar tillbaka. Sen står man (jag) där som ett fån och vet inte vad man (jag) ska göra. Man sätter sig i soffan, där ingen sitter, och bara glor. Man tar upp mobilen och spelar något tills det är dags att åka hem. Möter man upp en kompis där så köper man oftast en massa godis som man bara stoppar i sig som om det inte fanns något stopp och sedan bara sitter och glor på varandra.  Man försöker få igång en konversation med folk som sitter vid ett av borden, men dom är för upptagna med sig själva eller andra eller spelet dom spelar. Man hittar någon att prata lite löst med, och sen försöker man hitta något spel man kan spela. Man hittar inget så man fortsätter att äta godis och glo på varandra. Sen när man ska hem så jagar man skjuts och hittar någon som egentligen inte vill, men som gör det ändå, och av det får jag ångest och känner att jag vill gå hem och vill sluta vara i vägen.

Ovanför spelar dom innebandy, som alla andra gånger. Man kan stå där och glo också, om man vill.

Min summering: Man glor bara på folk. Inte värt att åka dit bara för att glo på folk. Jag får ut mer av att sitta på Stationen och glo på folk, än vad jag får av att sitta där.

/Beav.

Det är något som är fel här. Något som inte stämmer. Eller så är det bara mitt huvud som spökar.

Jag känner mig så utanför. Är det för att k10 är här på veckorna? Är det för att all uppmärksamhet går till barnen? Är jag helt enkelt Avundsjuk?

ÄR jag avundsjuk? – Ibland. För att det inte finns någon tid att prata med ellinor helt ensam. Det är alltid något störningsmoment. Jag har inte pratat med ellinor om vad jag känner på länge nu. Ska jag vara ärlig så har jag inte gjort det sen k10 flyttade hit.  Jag har inget emot honom, inte alls.  Men min personliga åsikt om honom är att han är rätt irriterande. Han är underbar, och go, men alla hans frågor och hans nyfikenhet kan jag vara utan.

Just nu har jag samma känslokaos som jag hade innan jag flyttade hit.

Här om dagen pratade ellinor om att ena grannens lilla hus skulle bli ledigt, och att hon tyckte det verkade som en bra idé om jag flyttade dit. Jag fick ingen syl i vädret om att säga vad JAG ville.

Dom kanske vill bli av med mig? Huset och familjen som tog emot mig. Vad har jag gjort för att förtjäna detta, om det stämmer? Jag vill inte flytta till ett nytt hem, IGEN. Det räcker nu! Nu sätter jag stopp! Ja, jag fattar att dom kanske har mycket nu. Men det är dom som har åtagit sig det, och dom ska väl inte kasta ut mig för att dom har k10 hemma? Ellinor berättade för några dagar sen att dom hade tänkt att bygga ett litet hus till mig och ha på gården. För dom behövde rummet för att dom hade så många barn nu.  Jag vill ha en egen liten stuga, PÅ GÅRDEN. inte hos någon annan!

Men jag är van vid detta, att ingen lyssnar och att ingen har tid. Så jag antar att det är såhär det kommer att vara.

/B

Igår var inte en bra dag för mig. Inte någonstans.  Jag fick en utskällning, fick min mens, träffade Magnus och ida samt hade så fittigt ont i huvudet. På vägen hem sen så mådde jag illa och skakade som ett asplöv. Jag ville dö.  Jag vet inte vad det var med K50 igår, men han var inte glad iallafall. Jag vet att det var fel av mig att övh tänka tanken att ringa och fråga om jag fick komma över, ja, jag vet. Men det du sa till mig var onödigt. Det sista du sa till mig gjorde så ont, att jag grät hela resan in till uppsala, och övervägde om jag skulle gå på bio själv istället för att åka dit.

”Jag känner inte dig så väl”, nej, men om du gör såhär så kommer du inte kunna lära känna mig. ”Jag vet inte vad du är ute efter”. Jag är inte ute efter någonting? Vad menar du? Vad är DU ute efter? Vad vill du ha sagt?

Jag vet att jag gjorde Fel, jag vet. Men herregud, hon kan faktiskt säga ifrån!

”så nu ska hon fixa barnvakt och gå på bio med dig?” – ”nej.” – ” du kan nog fixa så att hon gör det…” - Varför säger du sånt om mig? tror du att jag skulle ha hjärta till att göra det? Tror du att jag gör sånt?

Vart är vi påväg? Jag gjorde ett litet misstag, och du går på som ett lokomotiv och kör över mig totalt.

/B

Imorgon ska vi till sälen. Och jag är så less på alla som säger att jag ska åka skidor. Jag åker inte skidor, okej? Jag har inte åkt skidor sen jag gick i åk 3, och då bestämde jag mig för att aldrig mer åka skidor. Jag kan sträcka mig till att bada, halvnaken med främlingar, än att åka skidor och dö. Visst, det är säkert skitroligt osv, men nej. Bara nej.

Vi har kontaktbarnen här denna helg, inkl deras lillasyster på 3år. Och idag, efter middagen så började hon skrika och ha sig. Då tog Danne upp henne och bar runt på henne och pratade lungt och sansat med henne. Då började jag nästan gråta. Jag ville också bli uppburen och känna min pappas närhet. Jag är uppväxt med en pappa som in princip aldrig har hört av sig. Han har väl grattat mig på min födelsedag (men han har även ringt på fel dag och grattat mig..) och skickar julkort till mig innan jul. Jag kommer ihåg när jag var liten ( 5/6/7). då hade pappa mig varannan helg. Jag minns att jag oftast satt i sovrummet och lekte med barbies helt ensam medan han och syrran satt i soffan i vardagsrummet och kollade på film.  Varför var det så? Han (och även mamma) glömde att hämta mig på fritids. Var det så på dagis med? jag har så sjukt mycket frågor, som jag förmodligen inte kommer att få svaren på.  Gjorde jag något fel? Vad gick snett?  Vad hände?

Jag hyser väldigt mycket agg mot äldre män. För att jag vet inte vart jag ska placera dom. Jag har respekt för dom, även om jag inte känner dom. Om någon som jag inte riktigt känner, klappar mig på axeln eller säger mitt namn, fryser jag och känner ett hemskt obehag. Ett obehag jag inte riktigt kan sätta fingret på, men som finns där.

Jag är sån att jag vill ha svar på mina frågor. Oftast direkt efter att jag ställer frågan. Och jag hatar att inte få några svar på mina frågor. Men jag kommer nog aldrig att få svar på mina frågor om pappa. Min syster sa till mig en gång att ”han inte hört av sig för att han inte vet hur han ska hantera mig.” Om det nu stämmer så tycker jag att det är en lam ursäkt.

Så många gånger vi har suttit hos psykologer och på möten, och du har sagt att du ska hjälpa mig, och att du ska ringa mig när syrran kommer hem, och så har du inte gjort det, utan man får höra efteråt att syrran har varit hemma flera gånger, gör ont. Varför? har du suttit där och ljugit för alla? Alla gånger du har suttit brevid mig och sagt ”det kommer att bli bra gumman”, betyder dom nått för dig? Ser du mig ens som din dotter?

Hey, Dad, look at me
Think back, and talk to me
Did I grow up according to plan?
And do you think I’m wasting my time
Doing things I want to do?
But it hurts when you disapproved all along
And now I try hard to make it
I just want to make you proud
I’m never gonna be good enough for
You can’t pretend that I’m alright
And you can’t change me

[Chorus]
‘Cause we lost it all
Nothin’ lasts forever
I’m sorry I can’t be perfect
Now it’s just too late
And we can’t go back
I’m sorry I can’t be perfect

I try not to think
About the pain I feel inside
Did you know you used to be my hero?
All the days you spent with me
Now seem so far away
And it feels like you don’t care any more
And now I try hard to make it
I just want to make you proud
I’m never gonna be good enough for you
I can’t stand another fight
And nothing’s all right

‘Cause we lost it all
And nothin’ lasts forever
I’m sorry I can’t be perfect
Now it’s just too late
And we can’t go back
I’m sorry I can’t be perfect

Nothing’s gonna change the things that you said
And nothing’s gonna make this right again
Please don’t turn your back
I can’t believe it’s hard just to talk to you
But you don’t understand

Tänkte skriva lite om dom 5 S:en idag. skuld,saknad,svek,skam och stress.

Skuld:

- Vi känner nog alla skuld någon gång i livet. Man kanske har pratat skit om någon, man kanske har gjort helt fel. Jag kan känna skuld om jag tex har haft sex. Men det kan vara för att jag är Kristen, och som kristen ska man väl vänta? Det är lite samma som Skam.

Saknad

- Är nog någonting vi alla känner många gånger i livet. Ibland kan det vara saknaden av någon man håller kär, men man kan också sakna saker som man har tappat bort.

Svek

- Vi har nog alla blivit svikna någon gång i livet. Man kan bli sviken av sin kompis, av sin familj, av jobbet, av plugget osv. Man kanske inte får det betyget man ville ha, eller den löneförhöjningen man vill ha.

Skam

- Skam. Jag brukar känna skam ibland. Det gör vi nog alla, men jag brukar göra det för att jag är kristen, men inte vågar gå ut och säga det, som dom flesta gör. Jesus betyder minst lika mycket för mig, som er, bara det att jag inte VÅGAR gå ut och säga det högt. Jag kan känna skam för att jag har sex med killar. Man ska väl vara oskuld och ren och fin tills man gifter sig? Dock läste jag ett bibelord här om dagen.

”Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet, men allt bygger inte upp. Ingen skall söka sitt eget bästa, utan var och en den andres.”
- 1 Kor.10:23,24

- Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt. Jag FÅR alltså ha sex, om jag väljer det. Men det kanske inte är nyttigt, just för skammen efteråt.

Stress

- Jag satt på bussen igår, och såg en tjej som sprang till bussen, trots att det var ett tiotal folk som skulle kliva på innan henne. Ibland sitter jag på Stationen i Uppsala och kollar på alla som kutar till Pendeln mot Stockholm. Vad är det som får oss att stressa så? Är vi så dåliga att passa tider? Jag blir nervös om jag inte står vid busshållsplatsen minst 15minuter innan bussen ska komma. Likadant med Tåg, om jag ska åka någonstans. Varför stressar vi? Vi vet ju att stress inte är bra, så varför?

Mera kommer nog senare.

/Bäver.

”Så rädd att jag ska göra misstag
Som förändrar allting
Tänk om jag blir någon annan
Som inte känner någonting”

- Jag är livrädd för att jag ska bli någon helt annan. Någon som Faktiskt inte känner något. Jag kan redan nu känna att jag faktiskt inte vet om jag kan bli kär eller inte. Någonting gick helt fel med Marcus. Jag vet bara inte vad. Och nu har jag fått problem med maten. Varje gång jag äter så får jag ångest. Och mår illa. Och vill spy. Jag får inte utveckla något nu. Nu när det går så bra! Jag hatar mitt psyke ibland. Och alla mina tankar.  Jag hatar mig själv ofta. Inte bara psyket, utan utseendet med. Jag står nästan varje dag naken framför spegeln och bara glor. Och ibland så tänker jag ”WOW! det märks verkligen att jag har gått ner i vikt! kolla, man kan känna dom här benen! Wow!!”, men ibland så tänker jag ”fyfan Catrin. Fyfan vad ful du är. Kolla på alla dina bristningar, och hur magen hänger. fyfan! tvi!” Jag vet inte. Det kanske är normalt? Jag sitter ofta och kollar och pillar på alla mina ärr. Ibland Accepterar jag dom, ibland hatar jag dom. Ibland kan jag gå i flera dagar utan att känna något alls. Jag är ”neutral”.  Men jag vill inte känna så hela tiden. Det är hemskt.

- Jag är också så fruktansvärt rädd för att göra misstag. Jag är så rädd att folk ska tro att jag är helt borta i huvet. För det är jag faktiskt inte. VISST, jag kanske inte är allmänbildad på alla områden, jag kanske inte vet hur man gör spagetti, jag kanske inte visste att ris inte var pasta, men är det så konstigt? Jag kanske inte vet allt om bilar, men jag kanske vill lära mig? Jag är inte ett super Geni, men det är inte du heller.

”Så rädd att du ska glömma bort mig
Hur du känner för mig
Du är mitt livs stora kärlek
Jag skulle dö för dig”

- Nisse. Jag är så rädd att du ska glömma bort mig när du är i boden. För du är den som alltid har stått på min sida, och som kommer att göra det resten av livet. Jag vill inte att du glömmer bort mig, och allt vi är. Du är faktiskt mitt livs stora kärlek, och jag skulle faktiskt dö för dig.

/b

Idag är det kallt ute. -15 grader.

Nisse åkte hem idag.  Han var här i en vecka. Och jag har mycket att fundera över. Men jag vill inte ta det nu. Men jag är så jävla förvirrad. Jag vet inte vad jag vill, och om jag vill. Vi har ju skapat våra egna liv nu. Jag gör mitt här, han gör sitt där. Jag är inte övertygad om att det skulle funka. Vi är nu två helt olika människor. Vi var ett förr, vi var på ”samma nivå”. Nu är vi helt olika. Det kanske är så att jag vet vad jag vill nu? jag vet vad jag vill ha, och vad jag vill få ut av livet. Då var jag bara ung och förvirrad. Jag vill leva livet. Jag är inte säker på att vi vill samma sak, eller är på väg mot samma liv. Som sagt, jag har mycket att tänka på. Men det blir nog bra i slutändan.

Puss.

Cilla. Hur fan kan världen vara så elak mot dig? Hur fan kan folk göra så här mot dig? Du är så jävla vacker vännen. Du är så jävla snäll och underbar. Hur kan folk behandla dig som en hög hundskit?

Jag vet inte allt om dig. Jag vet bara det lilla, och det har fått mig att börja undra på världen. Vi har båda varit med om mycket hemskt. Många gånger så vill jag gråta för dig. Många gånger vill jag bara ta hand om dig. Låta dig komma hit och bara andas ut. Jag vet inte hur det är att kämpa med det du kämpar med, men jag vet hur det är att kämpa för sitt liv, för jag har också varit där. Jag läser din Blogg varje dag, även om du inte har skrivit något, så läser jag dina gamla inlägg. För jag vill veta hur det går för dig, hur det är och vad som händer.

Men du ska veta att det är fler än mig som vill ge dom jävlarna en redig smäll. Jag och Thomas_7i har pratat med varrandra i över 5 år, och vi känner varrandra rätt väl, och han är minst lika sur som jag på dom sattygen som gjorde så mot dig.  Jag vart så arg att jag slängde saker runt mig när jag fick höra vad dom hade gjort mot dig. Och det är inte ofta det händer.

Och jag hoppas och ber för att du ska bli bra, och för att du ska klara av dagen som den kommer. Jag vill verkligen att du ska orka med, att du ska bli bra. Att du ska må bra.

Det här inlägget lät längre i mitt huvud än vad det blev, men lite iallafall. MEN du ska veta, att jag ALLTID finns här för dig. Du har mitt nummer, du vet vad jag heter på helgon, du har mig på FB. Hör av dig om det är dåligt. Hör av dig om vad som helst. Jag finns här.

Puss pårej! <3