Jag sitter här och lyssnar på P!nk och kollar runt på Fb, när jag snubblar in på pappas sida och hans bilder, och jag kan inte låta bli på att tänka, efter allt som har hänt dom närmsta dagarna, på vad som hände med min familj. Varför blev vi så splittrade?  Varför är vi fortfarande splittrade? Jag känner mig så ensam just nu, och tårarna bara flödar ner från mina ögon. Vad hände med alla dom dagarna när vi var små? Dom dagarna vi inte var lika splittrade. Dom dagarna vi faktiskt var en hel familj.  Kommer vi alltid att vara såhär splittrade och griniga på varrandra?  Kommer det vara så tills alla har dött? Eller kommer det en vändning? Är det bara jag som reflekterar över detta? Är det bara jag som fortfarande gråter över detta?  Har allt gått så långt att vi aldrig mer kan bli en hel familj?

- Ibland känns det som om det bara är jag som kan säga att jag älskar er. Och det gör jag. Oavsett vad och oavsett det som kommer att hända i framtiden. Ni är ändå min familj. och jag vet att ni älskar mig med, men ibland behöver man höra det, även lilla jag. Jag är minst av oss syskon, och det blir så ibland att jag står och kollar upp på er, och ser vad ni vuxna gör, och jag tar efter, för ni syskon är ju mina idoler.

- mitt huvud spökar för mycket nu, men jag älskar er, mer än ni kan tro, och jag vill att vi ska vara en och samma familj igen.

/Catrin.

Livet rullar på, jag pluggar, jag är småkär, jag jobbar. Och på söndag fyller jag 22 år. Och där tog det stopp. Jag ringde till mormor igår och frågade om jag,mamma och jocke kunde komma dit och fira mig och chester, och det gick bra! så jag började planera lite till (ni vet, vilken tid osv) och så ringer mormor idag och säger att det inte blir av, utan att ”vi tar det på måndag i östhammar istället”. PAUS. Jag kan inte ta mig till Östhammar. Och på måndag har jag en dejt med malin. Jag kan inte.

- iallafall, jag ringer till mamma i all förtvivlan och frågar vad det är som händer. Och hon säger då att jag skulle ha låtit kaxig i telefonen när jag pratade med mormor. Jag hade låtit mer som om att jag ”ska” dit, oavsett.  (sen började hon gråta för andra saker)

Jag är så besviken på mormor, och på mig själv. Hur kan jag gå på samma nit hela tiden? Och varför är det JAG som ska planera mitt egna kalas? Jag blir 22, jag borde ha lärt mig något vid dethär laget. Men ni vet, hoppet är det sista som överger en människa. 

nu ska jag kura ihop till en liten boll och försvinna en stund. Tjillevippen!

/BäverN

Så. Nu har jag kommit igång med pluggandet. OCH DET ÄR SÅ SKÖNT! Förstå, jag ska äntligen bli något. Bli någon!  i was a lonely soul but that the old me!  Sen så får jag komma tillbaka till jobbet efter mina praktiker! Allt liksom.. Flyter på nu. Allt liksom faller på plats. För första gången i mitt liv så känner jag mig levande. Jag känner mig som en hel människa. JAG ÄR HEL!

Jag är klar med både första och andra uppgiften. Och jag ska skriva prov på den första, så igår och idag har jag förhört mig själv och det går inte alls! Men vet du vad? Jag har Jesus. Han hjälper mig, jag lovar. Det gäller nog bara att öva och öva igen. Tillslut kommer det att fastna. Och jag vill ha tisdag, så jag kan få komma till jobbet. Till Christel och Felipe. :’)  Inget kan förstöra mitt liv just nu. INGET. Och inget kommer att få mig att ge upp allt. INGET. så det så!

Åh! Denna känsla! <3 Jag är kär i kärleken. Jag kan känna igen!  Jag älskar mitt liv nu!

Puss och kram