Cilla. Hur fan kan världen vara så elak mot dig? Hur fan kan folk göra så här mot dig? Du är så jävla vacker vännen. Du är så jävla snäll och underbar. Hur kan folk behandla dig som en hög hundskit?

Jag vet inte allt om dig. Jag vet bara det lilla, och det har fått mig att börja undra på världen. Vi har båda varit med om mycket hemskt. Många gånger så vill jag gråta för dig. Många gånger vill jag bara ta hand om dig. Låta dig komma hit och bara andas ut. Jag vet inte hur det är att kämpa med det du kämpar med, men jag vet hur det är att kämpa för sitt liv, för jag har också varit där. Jag läser din Blogg varje dag, även om du inte har skrivit något, så läser jag dina gamla inlägg. För jag vill veta hur det går för dig, hur det är och vad som händer.

Men du ska veta att det är fler än mig som vill ge dom jävlarna en redig smäll. Jag och Thomas_7i har pratat med varrandra i över 5 år, och vi känner varrandra rätt väl, och han är minst lika sur som jag på dom sattygen som gjorde så mot dig.  Jag vart så arg att jag slängde saker runt mig när jag fick höra vad dom hade gjort mot dig. Och det är inte ofta det händer.

Och jag hoppas och ber för att du ska bli bra, och för att du ska klara av dagen som den kommer. Jag vill verkligen att du ska orka med, att du ska bli bra. Att du ska må bra.

Det här inlägget lät längre i mitt huvud än vad det blev, men lite iallafall. MEN du ska veta, att jag ALLTID finns här för dig. Du har mitt nummer, du vet vad jag heter på helgon, du har mig på FB. Hör av dig om det är dåligt. Hör av dig om vad som helst. Jag finns här.

Puss pårej! <3

Imorse var bussen inställd. Jag och en annan tjej stod där och väntade fredligt på den, men den kom inte. Jag kollade upp bussarna på UL’s hemsida, och såg att det bara var den bussen som var inställd PGA motorfel.  Jag ringde till ellinor och berättade, men hon var inte hemma.  Den andra tjejen ringde till sin mamma, som skulle komma och hämta oss. Men under tiden vi väntade så stannar det en bil med ett par i som säger att vi kunde få åka med dom. Och dom skjutsade oss hela vägen till Uppsala! Så jag hann med mitt tåg (som förövrigt var 16 mintuer försenat..)

Åkte till Stockholm och mötte upp nisse. Vi satt och pratade och bara var allmänt trevliga.  Jag följde med honom till pendeltåget och sa sedan adjö. Sen mötte jag upp syrran och vi gick på stan och pratade och fikade lite på slutet.

Sen när jag skulle hem så funkade inte dom Blåa automaterna till tåget, så jag gick in på stationen igen och köpte en biljett. OCH JAG HATAR MIG  SJÄLV. Jag köper en biljett, utan att kolla tiden, och inser sen när jag har biljetten i handen att jag har 2 minuter på mig att hitta till tåget. Så jag börjar kuta. och sen ställer jag mig och tänker ”varifrån åker tåget till Upplands väsby?” – biljetten kostade 90:-. Så där står jag, på perrong 3 och fattar vad jag precis har gjort.  Svor och gormade gjorde jag. och insåg sen att det faktiskt fanns andra automater man kunde köpa biljetter ur.. så jag gick dit, svor och hade mig, och köpte en till biljett till uppsala.  Hoppar på tåget som står inne och sätter mig ner och skakar samt skriver en sur FB-uppdatering. Efter en stund kommer det ett par. Han säger inget, utan slänger upp min väska på hyllan ovanför, och hans kärring sätter sig brevid mig. (han hade ingen som satt bredvid honom..) Efter en stund känner jag att någon knackar på min axel. Då är det hon, och hon ber mig att sänka volymen på telefonen. Och hon sa det inte snällt. Så jag kontrar med ”kan du tvätta dig och byta kläder? för du luktar illa!” Då glodde hon på mig en stund, och sen så flyttade dom på sig.

Bråka ALDRIG med en grinig Catrin!

Varför hatar jag mig själv? – jo, för att jag inte kollade vilket tåg det var. Att jag alltid betalar och sen får bita i det sura äpplet. Att jag inte kan behärska mig. Jag menar, så bråttom hem hade jag inte.  Att jag alltid är så jävla impulsiv, och att jag alltid tänker ”men jag har råd! jag har sioså mycket pengar kvar. Det är lungt.” Att jag inte tänker efter. Att jag inte tänker på konsekvenserna.

Det var nog allt. Tjing! /Beaver.

Här ligger jag och har tokont i hela kroppen. Not cool.

Igår så blev jag irriterad och sur på en ”kompis”. vi skulle åka till alunda tsm och jag hade fixat skjuts och allt. sen blev det lite ändringar och när jag berättade det för henne så säger hon att hon ska åka med någon annan. OKEJ PAUS. säger man inte sånt till den som man ska åka med? att det har blivit ändrat? eller? har jag fattat hela den grejjen fel? Sen när jag frågade om jag kunde få åka med så fick jag bara svaret ”vet inte.” Och sen när jag frågade henne om hon kunde fråga så sa hon ”fråga honom själv. måste dra.” Och jag hade inte hans nummer, men hon gav mig det sen. Så jag frågade och det var inga problem.

Grejjen är den att jag har ledsnat att ALLTID fixa skjuts hem och till saker. det är ALLTID JAG som ska göra det. Kan inte hon göra det någon gång?

Och vad känner jag? – Jo jag känner mig sviken. För här har jag fixat skjuts och allt möjligt, jag har hjälpt henne med stöd och tips och råd, och så får jag det här tillbaka. Det är inte första gången hon har gjort så här heller. Jag har ledsnat. Någon gång kan väl hon fixa skjuts till oss? Jag vet att hon kan det, så vad är grejjen? Jag har helt enkelt varit för snäll. Men jag har ledsnat nu, och orkar inte mer.

Vad säger den här videon till dig?

För mig så säger den att Håll ut. Ge inte upp. Och ni läser en blogg, vars skapare har gett upp så många gånger. Som har velat att dö så många gånger. Jag skrev mitt första testamente när jag var 11.

Alla har någon gång i livet velat dö. Av olika anledningar. Det kan vara kärlek, det kan vara skilsmässa, det kan vara misshandel, det kan vara allt möjligt! Men vi som fortfarande är unga, vi har en förmåga att ge upp. Sen om det är Allvarligt eller inte, är en annan fråga. Men vi som Allvarligt har gett upp, vi som Verkligen har försökt att ta våra liv, Vet hur det verkligen är. Och även om livet känns skit, och man har lust att ge upp, så gör inte det. Det tjänar ingenting till.

Jag kan många gånger fortfarande känna att jag vill ge upp. Att jag inte kommer någonvart och att allt kommer att skita sig. Men jag har gett upp så många gånger, så jag vet att det bara kommer att bli värre om jag skiter i allt. Det är tufft ibland. så kommer det att vara hela livet. Vi möter alltid på motstånd, vad vi än gör. Men har man överlevt en ”Jag ger upp” period, så kommer allt motstånd att lägga sig snabbare. Så länge man inte ger upp igen. Sist jag gav upp var när Marcus kom in i bilden. Och se på mig nu. Jag hamnade tillbaka till ruta ett. Men jag tog mig därifrån. Ingenting är omöjligt, så länge man inte ger upp! Visst, det sätter sina spår. Och dom spåren kommer man att ha resten av livet. Men efter några år så kan man kolla tillbaka och tänka ”Oj! titta på mig nu! Jag klarade faktiskt av den krisen.”.

Jag kan bli tokförbannad på alla små 14-åringar som vill ”ge upp” för att deras mamma inte ger dom allt dom vill ha. Annat var det när jag var liten. Jag fick ALDRIG något som jag ville ha. Men gav jag upp för det? Dom säger att hoppet är det sista som lämnar en människa. Och så är det. Hoppet om att allt ska bli bra, så blir det skit. Hoppet om att få ett jobb, så får man inte det. Hoppet om att man kommer att få VG, så får man bara ett G. Man blir besviken, och börjar undra om allt jobb, allt slit man har gjort, verkligen var värt det. Har man gjort allt förgäves? Nej. Gör om, gör rätt. Ibland hamnar man ordentligt ner i skiten. Man har hamnat i en grop som man omöjligt kan klättra upp ur själv. Men Ge inte upp. Skrik på hjälp. Skrik så att dina lungor nästan exploderar. Det finns ALLTID någon som står där med en utsträckt hand.

”When you’re sure you’ve had enough of this life, well hang on
Don’t let yourself go
Everybody cries and everybody hurts sometimes”

Och ta emot den hjälpen. För annars kommer du aldrig upp ur den gropen, och ditt liv kommer att bli en historia. Är det det du vill? Vill du bli en historia? – Tror knappast det. Ger du upp, kommer du att gå förlorad.

Världen är skit nu. Arbetslöshet, Psykisk och fysiskt ohälsa. Snåla politiker som inte vill ge sjukskrivna Människor mat för dagen. Men det kommer att komma bättre tider. Eller, jag hoppas på det iallafall.  Så kom ihåg, GE INTE UPP!

If you’re on your own in this life, the days and nights are long,
When you think you’ve had too much of this life to hang on

Well, everybody hurts sometimes,
Everybody cries. And everybody hurts sometimes
And everybody hurts sometimes. So, hold on, hold on
Hold on, hold on, hold on, hold on, hold on, hold on
Everybody hurts. You are not alone

/BäverN

Idag har jag fan gjort saker.

Jag va inne i uppsala på möte kl 9 imorse. Sen satte jag mig till bussen Mot Östhammar och fikade med mamma.  När jag kliver av bussen i Östhammar så möter jag linnea! LINNEA! FATTA!! det var minst 3 år sen jag träffade henne! Jag kramade henne och jag pussade henne! åh! hela min dag var gjord! Det var så bra och kul att jag faktiskt inte brydde mig om min arga mamma som jag ringde 4 sekunder efter. (hon var arg, för att hon inte hittade ett papper som tydligen var livsviktigt att ha. ) IALLAFALL. så kom hon efter en stund (jag hann gå till Ica och köpa snus) och vi gick och fikade. Och ja, det var samma gamla visa. ”Jag vill att ni barn ska förstå hur jag mår!” ”Men mamma, vi vet mycket väl om hur du mår psykiskt och fysiskt.” ”ja, men jag vill att ni ska veta mina rutiner!” ”Mamma, vi vet dina rutiner.” Samma sak som det har varit i flera år. ”jag fick aldrig vara delaktig i ditt liv.” ”nej, men jag ville inte det.” ”MEN socialen har gjort fel.” ”MEN MAMMA.  jag ville inte ha kontakt med dig? jag ville inte att du skulle veta.” Men fikat var gott.

Efter fikat med mamma så gick jag till min gamla skola, för att hämta mina gamla betyg. När jag väl kommer fram till personalrummet så står en gammal NO-lärare till mig där och pratar i telefonen. Han sken upp som en sol.  Efter att han hade lagt på så kommer han fram till mig och säger ”Catrin! herregud! HEJ!!” ”heh ja, hej Leif.” ”men! när slutade du här?” ”uhm. 2005, tror jag.” ”och det är 2012 nu. du är 22?” ”ne, 21″ ”catrin. Det är 6 år sen jag såg dig sist!” ”haha ja.” Sen så stod vi där och pratade ett tag. Han ställde 100 frågor. Men åh, vad jag har saknat Leif! Kan dra en liten Leif-sammanfattning.

Leif var mig NO- och Matematiklärare.  Han var den som såg att jag INTE mådde bra, och blev automatiskt den jag pratade med efter lektionerna. (sen att jag var kär i honom, och senare knullade hans son hör inte hit.) Han var alltid den jag kunde prata med om precis allt. Han vart som min pappa. När jag slutade nian kom han fram till mig och gav mig en kram och grät lite. ”Du kommer att få det bra Catrin. Du kommer att ha det bättre!” sa han till mig.  Åh leif! <3

Jag träffade även stig mattson och storstefan!

Efter detta, när jag hade fått mina betyg, så gick jag till min bror och pratade lite. Mamma fyller år snart, och han undrade om jag,syrran,han och mamma skulle åka typ Birka-båten, och det kostade typ 258:-. Sen så funderade han på spa osv TILL, och då kostade bara spa’t, för 2 timmar, 398:-. Jag sa nej till spa’t. Jag har inte råd.  Men än så länge så är det bara en tanke. Vi får se vad som händer.

Efter Östhammar åkte jag till alunda och träffade Ida. Jag var sjukt chockad när hon säger ”Catrin. Du är för snäll.” ”eh, va?” ”ja. Du är för snäll. För när någon skäller ut dig så står du bara där, tyst.” Och så är det nog. Ibland är det befogat, andra tillfällen så är det obefogat. Men jag känner så att är det befogat, då är det bara att tacka och ta emot. Är det obefogat så är det inte ens värt att öppna käften och sjunka ner till deras nivå. VISST, jag kan försvara mig. Men då är det en annan visa. Och om någon snackar skit om mina kompisar, då tar det hus i helvete!

Nu ska jag flirta mer med Nisse. Puss<3

/bäverN.

Jag har i hela mitt liv fått klara mig själv. Jag har fått gjort allt själv. Min mamma pratade aldrig om mens eller sex med mig. Hon tyckte det var för ”Pinsamt”.  Jag fick upptäcka allt själv. Undrar hur syrran hade det? Jag är självlärd på många områden. Många dåliga områden. När jag började skära mig så var det jag som fick lära mig att ta hand om det. Ingen hjälpte mig.

Är det därför jag är så jävla envis? så envis att jag inte VILL ta emot andras hjälp? jag är för envis för mitt egna bästa. Jag kan inte klara av allt själv. Även om jag tror det, innerst inne.  Jag vill kunna stå på egna ben och klara av vardagen. Jag vill kunna jobba normalt och tjäna egna pengar. Jag vill fixa det själv. Jag vill inte ha någon hjälp att söka jobb. Fast jag vet att jag behöver det för att annars kommer jag ingenvart. Och det är nu jag har insett att jag INTE KAN FIXA ALLTING SJÄLV.

Från det ena till det andra. Jag läste ett mail på helgon, som min syrra har skrivit för länge sen. Och jag gråter.

”Först och främst: förlåt att jag skriver ett mail till dig – det kan kännas väldigt opersonligt. Men jag klarar inte av att ringa till dig och berätta det jag tänker skriva till dig. Jag skulle mest gråta hela tiden, och säga ord som ingen förstår. Och förmodligen glömma bort halva poängen.
Men nu skriver jag detta till dig i stället. Då får du en chans att läsa igenom mailet i lugn och ro, flera gången, och låta allting smälta in innan du svarar.

Jag tycker om dig så otroligt mycket. Det är precis som du säger: man har bara en syster. Och den man har ska man vara försiktig och omtänksam om! Punkt slut. Jag vill att du håller detta i bakhuvudet när du läser mitt mail och vad jag har att säga om saker och ting.
Jag skriver detta för jag bryr mig om dig. Inte för att vara elak och dum, utan för att jag bryr mig om dig. Och glöm inte bort det!

Jag såg dina bilder i bilddagboken, som du la upp idag. Det värsta är inte själva bilderna med blod – utan det hemska är att jag känner mig totalt likgiltig. Likgiltig helt enkelt.
Med ”likgiltig” menar jag INTE att jag inte bryr mig om dig och skiter i dig, utan jag menar likgiltig i och med att jag inte kan göra någonting åt situationen. Dina problem, och din sjukdom, är djupare än vad jag förstår. Jag kan, rent personligen, inte hjälpa dig ur skiten. Vi kan prata hur mycket du vill - men jag kan fortfarande inte hjälpa dig rent psykologiskt och genom mediciner. Jag har inte den kompitensen helt enkelt.

Du fyller snart år, hela 18 år. Det innebär kanske mer än vad du förstår. Att fylla 18 år innebär inte att du får köpa cigaretter och dricka alkohol.Att fylla 18 år innebär att du blir myndig – du anses som en vuxen i statens ögon. Och det innebär mer än vad du tror (eller vad vet jag, du kanske är insatt i ämnet? ^^).
Att vara myndig innebär att du bara har skyldigheter, och inga rättigheter. Nu, när du är under 18 år, har du rätt till vård, skolgång o.s.v. Men det försvinner när du blir myndig. Nu är allting upp till dig – hur du vill göra helt enkelt.
Nu är allting upp till dig. Vill du ha vård, så då får du fixa det själv eftersom den rättigheten försvinner när du blir myndig. Du anses som vuxen, och måste ta vuxna beslut (här kommer cigaretterna in i bilden ).

Kommunen, eller skolan, eller myndigheterna, eller vad som helst, har ingen skyldighet att ta hand om dig längre. Du räknas nu som en vuxen människa, och rättigheterna försvinner.
Nu är det du som bestämmer. Och det är här som jag kan hjälpa dig.
Om du vill ha vård, om du vill slippa all den här skiten, så får du själv ta första steget. Ingen kommer att flåsa dig i nacken längre (vilket iofs kan vara ganska skönt) men allting hänger på dig och ditt ansvar nu.

Jag är orolig för dig. Jag har som sagt bara en syster. Jag ser att du mår fruktansvärt dåligt. Men du ska veta att det finns riktig hjälp att få. Jag räknar inte BUP i Östhammar som vård direkt. I Östhammar finns ju inga problem och därför ingen vård. Vården du fått hittills är jävla skit och bullshit. Eftersom du är ung och ”alla har ju problem i tonåren” tas du inte seriöst eftersom ”det går över med tiden” – vilket är ren jävlaBULLSHIT! ”Tyvärr” kommer du, när du är myndig, att ses som en seriös person, med seriösa problem som vill ha seriös hjälp. (”tyvärr” skriver jag eftersom det är tragiskt att du inte fått någon hjälp, utan fått vänta så pass länge. Men inte länge till, det ska jag se till!)

Men riktig hjälp finns i Uppsala, eller vilken större stad som helst. Men först och främst, måste du själv inse att du har problem. Om man inte ser problemen, eller var felet ligger, så kan återhämtningen och vägen till friskhet bli svår. Du måste själv ta kontakt om du vill ha vård och hjälp och det är här jag känner att jag kan göra någonting. Jag hjälper dig mer än gärna att finna den rätta vården, den vård som du vill ha och behöver. Jag har bara en syster, och henne är jag rädd om! Du kan inte längre ”lita på att någon tar hand om dig”, nu när du är myndig.

—–

Det var nog det mesta denna gång. Du behöver inte svara på en gång på denna mail. Läs igenom det, låt det sjunka in, och sen (om du vill) så kan du svara.
Jag förstår om det känns tungt det jag skriver, men jag vill verkligen hjälpa dig ur skiten. Jag vill att du ska kunna leva ett enkelt liv utan problem och beskymmer. Jag vill hjälpa dig ur mardrömmarna. Och jag ser att här är där jag kan hjälpa dig som mest.

JAG ÄLSKAR DIG!”

Jag insåg inte vad hon menade då. Jag var ung och dum och trodde att jag skulle komma ur skiten själv. Men jag inser nu hur rätt hon har. Jag kan inte klara allt själv. Jag behöver vård. Och jag får vård nu.

Nettan. Jag älskar dig med. Och förlåt för att jag har varit så naiv. Jag visste inte då hur mycket ansvar jag skulle få. Jag trodde att allt skulle bli bättre. Men vi vet båda att det inte gick så bra. Jag har länge gått och trott att jag skulle klara allt själv. Att jag var vuxen nog att bli bra. Jag trodde att allt skulle lösa sig. Men jag vet nu, vid 21 års ålder, att jag måste ta tag i allt och fortsätta frammåt. Jag kan inte stå på samma platta hela livet. Jag är på god väg att bli vuxen nu. Jag är på god väg att bli okej nu.  Det är jag som tar ansvar för mitt egna liv. och, som du säger, jag måste ta det första steget. Jag har aldrig bett någon om hjälp. Förens nu. Fast skillnaden nu är att jag har så många som VILL hjälpa mig. När du skrev detdär mailet så var jag 17 och ensam. Det var bara DU som ville hjälpa till.  Vilket jag har tänkt på så många gånger. Och du har hjälpt mig många gånger, även om du inte vet om det.

Jeanette. Du är min ENDA syster. Och jag vill att du ska veta att det går bra nu. Du har nog sett det på FB, att jag har skrivit in mig på AF och har börjat med min DBT. Det ordnar sig för mig. Det börjar ljusna. Och jag vill att du ska veta att du finns i mina tankar ofta. Du skulle ha sett mitt leende när jag fick ditt julkort.  Du ska veta att jag älskar dig med hela mitt hjärta, och att du är min idol. DU har gjort många av mina dagar underbara. Bara tanken på dig får mig att le. För du har kommit så långt i livet, och jag vill också komma dit. Och jag vet nu att jag kommer att komma dit.

Jag älskar dig, Jeanette. Mer än du nog förstår.

Talk to me softly
There is something in your eyes
Don’t hang your head in sorrow
And please don’t cry
I know how you feel inside I’ve
I’ve been there before
Somethin is changin’ inside you
And don’t you know

Don’t you cry tonight
I still love you baby
Don’t you cry tonight
Don’t you cry tonight
There’s a heaven above you baby
And don’t you cry tonight

Give me a whisper
And give me a sign
Give me a kiss before you
tell me goodbye
Don’t you take it so hard now
And please don’t take it so bad
I’ll still be thinkin’ of you
And the times we had…baby

And don’t you cry tonight
Don’t you cry tonight
Don’t you cry tonight
There’s a heaven above you baby
And don’t you cry tonight

And please remember that I never lied
And please remember
how I felt inside now honey
You gotta make it your own way
But you’ll be alright now sugar
You’ll feel better tomorrow
Come the morning light now baby

And don’t you cry tonight
And don’t you cry tonight
And don’t you cry tonight
There’s a heaven above you baby
And don’t you cry
Don’t you ever cry
Don’t you cry tonight
Baby maybe someday
Don’t you cry
Don’t you ever cry
Don’t you cry
Tonight

Nu kan du få mig så lätt. Så jävla lätt. Bara säga dom små orden. ”jag vill ha dig”. Du har varit min, och jag har varit din. Och jag vill vara din igen. Jag är redo nu.

Många gånger sitter jag och funderar på vad som hände med Östhammar och Linnea och Emilia. Vad var det som hände? varför tog det slut? Kommer vi att få uppleva det igen? ”jag ska aldrig tillbaka” sa jag. men jag menade att inte komma tillbaka till Östhammar. Inte att sluta vara med er. Ni gjorde min ungdom underbar. Ni gjorde mina dagar lite lättare att leva. Alla kvällar vi söp. Alla gånger vi färgade håret på varrandra. Alla gånger jag åt upp era gurkor. Vad hände?

Har ni kommit längre i era liv? Har ni det bra nu? Vad gör ni om dagarna?

Kan jag gå med dig hem från bussen?
Kan du möta mig på bänken där vi delade den första folkölen?
På fredag kanske,
jag kan få biljetter till dansen
So I can shake you, oohoho

Säg till din far, ”Get off my back”
Åh, säg vad vi sa om att ‘Paint It Black’
Rock ‘n Roll dör aldrig, nej
kom tätt intill, det är okej
So I can shake you, oohoho

Yeahehe, Ahaha, Yeah, mmmmh…

Får jag veta vad du tänker på?
Skulle du råna en bank för oss två?
Om det är så låt mig veta
om det är nej så går jag
jag ska inte tvinga dig, oohoho

oohoho, oohoho, oohohooho

Jag har verkligen svårt att koncentrera mig. Mina tankar om allt möjligt kommer upp, och jag tappar fokus. Jag kan tänka på något helt annat än vad jag pratar om. Det är tankarna som håller mig uppe om nätterna. När jag försöker slappna av och koncentrera mig så blir det bara värre. Jag har missat en massa information idag som jag behövde höra. Men det kommer igen. Eller? Jag har ju ett papper med ”Regler” nu så. Jag kanske inte har missat så mycket?

Det var iallafall Gruppstart idag på DBT:n. Och det gick bra, trots att jag hade svårt att koncentrera mig. Vi ska vara 5 i gruppen (inkl. mig.), men vi var bara 3 idag.  Så onsdagar är det ensam tid med psykologen, Fredagar grupp. Det kommer att bli tufft. Det kommer att bli skit jobbigt. Men det gäller att inte snöa in sig på det dåliga, utan tänka på det possitiva. Jag kommer att vänja mig att gå upp på morgornen. Jag kommer att vänja mig vid att prata i grupp. Jag kommer att få en helt annan syn på livet. Och jag kommer att bli bra. Jag har varit med om jobbigare saker. Och jag har ju fixat det, så varför kommer jag inte att fixa det här? det är en bra start på mitt nya liv.

Kämpa Catrin. Kämpa!

Livet är som en Lök. Du skalar ett lager i taget och ibland börjar man gråta som Fan.  Livet är en chans, att odla en själ. Livet är som ett avlopp. Vad du får ut beror på vad du stoppar in.

Jag har många gånger skalat min lök, och fått upp minnen som jag hade förträngt, och känslor som jag inte känner igen längre. När jag var 15,16,17 så hände det rätt mycket. Jag var naken och ängslig. Det har inte hänt så mycket sen dess. Jag har lärt mig nu hur jag ska hantera olika känslor och olika situationer. Jag är inte lika naken och ängslig längre. Jag har blivit bitter. Bitter och översexuell.

Livet är en chans. Det kommer miljoner av spermier, och jag kom först i mål. Det är en chans av miljoner. chansen fanns att jag inte hade vunnit. Hur hade jag varit då? hur hade jag sett ut? Man vet aldrig vad som kommer att ske i livet. Allt kan ske. Bara man ger livet en Chans.

Livet är som ett avlopp. Vad du får ut beror på vad du stoppar in. Ger du folk skit, så får du skit tillbaka. Förvänta dig inget annat. Ger du kärlek, så får du kärlek. Fast sen finns det ju alltid folk som gör tvärtemot. Som bara rubbar balansen. Varför kan man ju fråga sig. Och det vet bara dom. Eller så är dom bara rent ut sagt dumma i huvet. Finns folk till allt, som jag brukar säga. Sen finns det dom som ,trots att dom får skit tillbaka, är kärleksfulla och förlåter. Jag är en av dom. Men att förlåta folk som är dumma i huvet är inte att fortsätta att prata med dom som om inte hade hänt. Utan att Förlåta dom är att säga ”Okej. du är förlåten. Försvinn ur min åsyn nu, ditt pucko.”

Så kom ihåg nu, Lök,Chans och Avlopp.

Puss <3