” varför är det alltid såhär? Människor anstränger sig till det yttersta för att kommunicera med varandra till ingen somhelst nytta. Är möten med andra människor så viktiga för oss, att vi är beredda att dö för dom? ”Jag menar. Vad är det vi tror att andra människor kan kunna ge oss. som vi inte redan bär inom oss själva? A, jag blir deprimerad. Om vi inte lär oss att acceptera våran ensamhet så blir historien en enda upprepning av sokrates försvarstal. En jävla massa snack, men ingen bryr sig!”
”Ja hej. Mitt namn är cancer.
stör jag?
ja, det gör jag nästan alltid, på något sätt.
nästan iallfall.
Jag måste berätta
jag kommer just från en gammal kvinna. Och hon var mycket vacker, och lugn.
som om hon skulle ha väntat på mig.
Hennes hem var stilla. Hon hade tillochmed bäddat.
Satt med händerna i knät när jag kom och log.
Man såg att hennes ögon hade sätt det dom behövde se. Hon hade en mycket mild blick.
Och hennes händer, de var så spröda, som vacker mejslade fågelvingar och hon rörde dem så
försiktigt över kroppen när hon märke att jag hade kommit. som om hon ville hälsa på mig,
tala om att hon inte var rädd . Men det, det är ovanligt.
Oftast blir ni ju skräckslagna när jag kommer. Det är ju klart det.
ni blir ju plötsligt medvetna om det naturligaste saken i världen.
Att livet är utmätt.
hela er tillvaro ställs plötsligt på sin spets, där den egentligen alltid borde vara.
Jag menar, ni lever ju alla bara en tumör ifrån döden, trots allt.
Och ändå, så jagar ni genom livet, som om ni var rädda att ni inte skulle hinna dö.
det hinner ni, det lovar jag.
Men hinner ni leva?
ni får förlåta mig, men ni verkar så vilsna ibland, som att ni inte riktigt visste vad
ni saknar så förtvivlat.
Tills jag knackar på.
Då blir livet plötsligt viktigt.
Varenda sekund ska tas till vara.
ett andetag är ett himmelrike ,varje soluppgång år unik och alla de futtiga småsaker som varit så viktiga betyder plötsligt ingenting.
som om jag hade öppnat en dörr till livet.
Varför har ni inte öppnat den själva?
Ja, ibland knackar jag på lite för tidigt, det vet jag.
Men det borde ju vara en veckarklocka för er andra.
Och ibland drar jag mig tillbaka, självmant, och ger er en stund till.
Det glömmer ni aldrig!
egentligen kanske jag borde sätta mig en stund hos er alla där ute.
Bara för att se vad som händer. Jag kanske skulle göra er en tjänst.
vem vet?”
”Varför har ni inte öppnat den själva?” – Är det så, att det måste hända något riktigt illa för att man ska kunna uppskatta livet? Är det så att man måste se döden i ögonen för att vilja leva? Måste någon i våran tillvaro dö, för att vi ska kunna Värdesätta livet? Är det så, så är det helt sjukt.
Nog för mig. Jag har mina problem att lösa.
tjong!
/B
