”Nothing is gonna change, if we stay around here.”

Inget kommer att förändras, om vi stannar här.  Jag vet inte vad jag ska säga. Det är så fittigt mycket som händer nu. Tårarna bara forsar och jag vill säga ”Ja” till impulsen. (Kämpa Catrin, kämpa!)

Jag blir så less när jag ser att folk har umgåts utanför kyrkan. Jag som alltid har haft det intrycket att man ses i kyrkan, sen går man skiljda vägar tills man ska till kyrkan igen. Jag har alltid försökt få komma hem till folk efteråt, men ingen kan, och ingen vill. Och så ser man dagen efter att ”den och den har gjort det och det med den och dom.” Är det fel på mig?

Just nu så känns det så. Förr kunde jag fatta att ingen kanske ville vara med mig, för att jag typ aldrig duschade. Men nu har jag kommit igång med det, så vad är problemet? Min personlighet? Catrin? VAD?! Jag blir så less.

Nej, Jag sätter ner min fot nu. Hur ont det än gör i mig så säger jag stopp nu. Inga mer maxrundor, inga mer spelkvällar. inge mer kyrka! Hoppas att ni har det bra.

chipp.

/B

Jag vet inte vad jag ska säga, eller hur jag ska skriva det för att ni ska förstå mina tankar nu.

Men det är så oerhört mycket som händer nu. Det är familj, det är pengar, det är allt.

Jag har bott i 6 andra familjer i mitt liv. (inte min biologiska familj inräknad.) Och jag vet mycket väl hur en ”Bra” familj ”ska” fungera, Men inget fungerar längre.  Jag säger inte att jag har ett skitstort kontrollbehov, men jag vill gärna veta vad det är som händer runt om, alltid. Är inte vi människor lite så? Att vi vill veta vad som händer med våra liv?

Jag vet inte, men jag är besviken över mig själv att jag övh känner som jag gör. Känslan att vara utanför och att inte vara med i familjen längre. Jag är förbannad på mig själv för att jag övh tvekar på att jag är viktig för folk. Men å andra sidan kanske det är så att jag har inte riktigt varit den ”Viktiga” i en familj, och därav är Van vi det, och får dom här känslorna nu? Men har jag då lurat mig själv från första början? Varför tror jag att jag vet att det inte är så? Om det nu var så att jag Visste att jag är viktig, och får stanna, varför tvekar jag och varför finns oron där?

Jag vet inte. Men på nått sätt så är jag helt tom, känslomässigt. På nått sätt känns det som om jag gör mig redo för att bli utkastad,naken,förnedrad och utlämnad åt vargarna igen. Förmodligen är det bara falskt alarm, men jag har suttit i timmar och funderat på VAD det är som gör att jag känner så här. Och det är inte vad dom sa, utan HUR dom sa det.  Så som dom sa det lät det som ”vi behöver rummet, du är i vägen för dom här är viktigare än du och du måste ut nu.” Jag vet att det är helt fel av mig att sitta och blogga om mina problem, istället för att ta tag i skiten och reda ut det. MEN, mina kära vänner, det är så att jag inte VÅGAR och jag känner att jag inte får ut något utav någon av att prata med folk om detta. Det är som det alltid har varit. Halva meningar, något ”aha” ibland, och sen total ignorans. Jag vet hur det har varit, och det är det enda jag vet.   Den goa glada nya Catrin har återgått till sitt Gamla Catrin igen.

Och som det är hemma nu så gömmer jag mig i mitt rum. Inte från er personligen, utan för alla hundra miljoner frågor som möter en vid dörren med ett ”Hej.” Och allt klängande och allt klagande och allt. Bara allt.

”det luktar illa på ditt rum.” ”du måste köpa nya kuddar, tvätta dom gamla hjälper inte..” ”jag stänger din dörr så att din lukt inte sprider sig i hela huset.” ”det är nog kuddarna det är fel på.” ”du luktar illa.” ”när duschade du sist?” ”Du är väldigt på. klart folk inte orkar med då.”

”Sätt dig ner och prata med henne då?” – Men det går inte. 1, hon kan inte sitta still. 2, finns flera störningsmoment. 3,jag känner att jag inte får ut något vettigt. Och med vettigt menar jag något svar på mina frågor. Det spelar ingen roll om det är ”Rätt” eller ”fel” svar, för det finns inget ”Rätt” eller ”Fel” i detta. Jag vill bara att ni ska förstå HUR jag mår och HUR jag tänker.

Jag vet att det är kämpigt för er, ja. Men jag kan inte undgå känslan och tanken på att det är NI som har antagit detta, det är NI som tycker att det går bra. Och det är NI som får ta smällen. Ni har tagit emot mig, och ni vet vad det innebär. Det innebär inte att bara för att det går bra för mig nu att jag automatiskt mår bättre och är redo att dra min kos.

Det finns så mycket mer  jag vill ha ut, men jag känner mig så begränsad.

/Beav

Okej. Jag ska förklara för er hur det känns för mig att vara i kyrkan.

Först så jagar man skjuts dit. Vare sig det är till bussen eller till alunda. Man kollar busstider och man försöker fixa med skjuts dit.  Oftast får man stå där och vänta i 20 minuter, för bussarna inte alltid kommer i tid. Glömmer man reflex eller ficklampa är du körd. Sen när man väl kommer fram, efter mycket om och men, så går man upp till kyrkan. Man kliver in genom dörren, och går till kapprummet. Man hänger av sig jackan. Eller vänta, dom har ju en ungdomsgård nu. Man går in genom källardörren, Hänger av sig jackan och tar av sig skorna. Man går fram till det rummet där man ska vara och säger hej till folk. två eller tre personer hejar tillbaka. Sen står man (jag) där som ett fån och vet inte vad man (jag) ska göra. Man sätter sig i soffan, där ingen sitter, och bara glor. Man tar upp mobilen och spelar något tills det är dags att åka hem. Möter man upp en kompis där så köper man oftast en massa godis som man bara stoppar i sig som om det inte fanns något stopp och sedan bara sitter och glor på varandra.  Man försöker få igång en konversation med folk som sitter vid ett av borden, men dom är för upptagna med sig själva eller andra eller spelet dom spelar. Man hittar någon att prata lite löst med, och sen försöker man hitta något spel man kan spela. Man hittar inget så man fortsätter att äta godis och glo på varandra. Sen när man ska hem så jagar man skjuts och hittar någon som egentligen inte vill, men som gör det ändå, och av det får jag ångest och känner att jag vill gå hem och vill sluta vara i vägen.

Ovanför spelar dom innebandy, som alla andra gånger. Man kan stå där och glo också, om man vill.

Min summering: Man glor bara på folk. Inte värt att åka dit bara för att glo på folk. Jag får ut mer av att sitta på Stationen och glo på folk, än vad jag får av att sitta där.

/Beav.