Igår spenderade jag min dag på sjukhus.
Först skulle jag träffa Husläkaren på morgonen. och det gick bra.
han tejpade lite på hin handled och jag fick gå hem.
Jag kom hem, spelade lite lol. pratade med jocke. allt var som det skulle.
Men sen kom det ..
Suget.
Jag skar mig. snabbt. på underarmen.
Det sista jag gjorde, vart ett stort gapande sår, som blödde ganska friskt.
jag lindade om med en handduk, och tänkte ” äsch, det går över. jag går å lägger mig!!”
men efter en stund blödde det så pass mkt att jag ringde till 112 och berättade allt.
efter 30 min kom ambulansen och dom kollade och sa att jag behövde åka in och sy.
”okay, gört imorrn dåra!” tänkte jag. men så tänkte inte dom så jag fick åka ambulans till akis.
på vägen in ringde jag mamma, som hoppade in i ambulansen efter ett tag och vi kom fram till uppsala efter kanske 40 min. ( Det kändes som det iallafall!) när vi kom fram så skrevs jag in. det tog ytterliggare kanske 15-20 minuter.
sen rullades jag in i ett rum där jag och mamma fick vänta i ca 5½ timma på att jag skulle bli sydd.
efter det (ca kl 03:45) kom taxin och vi åkte hem till mamma.
jag sov hos mamma inatt och ringde till min syster imorse och hon ville ses och prata.
så nu ikväll har mamma, pappa och syrran varit här, pappa å syrran köpte en massa mat till mig, samt lagade tacos och städade åt mig!
sen satt vi å pratade, och det blev bråk och det blev gråt men det blev några skratt med.

så nu har dom åkt hem och jag sitter här ensam i min lägenhet igen.
får se vad morgondagen har att erbjuda.

Puss<3

jag hatar att vara hemma i alunda. (vänner, ta inte fel, det är inte er jag hataR!) För jag hatar att vara ensam. och här hemma finns det ingen. ABSOLUT INGEN som kan hindra mig från att skära mig. ( samtidigt som det är skönt, för jag har ingen som hänger på min hals och kräver en massa strunt! )

Ja, jag har gjort det igen. och ja, jag funderar på att ringa Psykakuten.
Jag kan inte berätta för er hur djupt det är, för jag vet inte själv om det behövs sys eller inte, men jag tror att det kan behövas limmas.
Alla tankar kommer upp och inga piller i världen kan få mig att må bättre.
Detta kan vara hårt att ta. Men detta är sanningen.

Jocke sover, och jag har ingen att ringa till. Alla sover. Som vanligt.
och jag tänker inte ringa till nån å väcka för då blir det bara en massa skit och inge bryr sig då ändå.

Psyket kanske är det enda för mig?

Jag tänker fortsätta skära mig såhär tills jag ska till läkaren på Måndag, så får vi se vad han säger. Förhoppningsvis har han nått innanför pannbenet och ger mig ett vettigt förslag.