Envis.
Jag har i hela mitt liv fått klara mig själv. Jag har fått gjort allt själv. Min mamma pratade aldrig om mens eller sex med mig. Hon tyckte det var för ”Pinsamt”. Jag fick upptäcka allt själv. Undrar hur syrran hade det? Jag är självlärd på många områden. Många dåliga områden. När jag började skära mig så var det jag som fick lära mig att ta hand om det. Ingen hjälpte mig.
Är det därför jag är så jävla envis? så envis att jag inte VILL ta emot andras hjälp? jag är för envis för mitt egna bästa. Jag kan inte klara av allt själv. Även om jag tror det, innerst inne. Jag vill kunna stå på egna ben och klara av vardagen. Jag vill kunna jobba normalt och tjäna egna pengar. Jag vill fixa det själv. Jag vill inte ha någon hjälp att söka jobb. Fast jag vet att jag behöver det för att annars kommer jag ingenvart. Och det är nu jag har insett att jag INTE KAN FIXA ALLTING SJÄLV.
Från det ena till det andra. Jag läste ett mail på helgon, som min syrra har skrivit för länge sen. Och jag gråter.
”Först och främst: förlåt att jag skriver ett mail till dig – det kan kännas väldigt opersonligt. Men jag klarar inte av att ringa till dig och berätta det jag tänker skriva till dig. Jag skulle mest gråta hela tiden, och säga ord som ingen förstår. Och förmodligen glömma bort halva poängen.
Men nu skriver jag detta till dig i stället. Då får du en chans att läsa igenom mailet i lugn och ro, flera gången, och låta allting smälta in innan du svarar.
Jag tycker om dig så otroligt mycket. Det är precis som du säger: man har bara en syster. Och den man har ska man vara försiktig och omtänksam om! Punkt slut. Jag vill att du håller detta i bakhuvudet när du läser mitt mail och vad jag har att säga om saker och ting.
Jag skriver detta för jag bryr mig om dig. Inte för att vara elak och dum, utan för att jag bryr mig om dig. Och glöm inte bort det!
Jag såg dina bilder i bilddagboken, som du la upp idag. Det värsta är inte själva bilderna med blod – utan det hemska är att jag känner mig totalt likgiltig. Likgiltig helt enkelt.
Med ”likgiltig” menar jag INTE att jag inte bryr mig om dig och skiter i dig, utan jag menar likgiltig i och med att jag inte kan göra någonting åt situationen. Dina problem, och din sjukdom, är djupare än vad jag förstår. Jag kan, rent personligen, inte hjälpa dig ur skiten. Vi kan prata hur mycket du vill - men jag kan fortfarande inte hjälpa dig rent psykologiskt och genom mediciner. Jag har inte den kompitensen helt enkelt.
Du fyller snart år, hela 18 år. Det innebär kanske mer än vad du förstår. Att fylla 18 år innebär inte att du får köpa cigaretter och dricka alkohol.Att fylla 18 år innebär att du blir myndig – du anses som en vuxen i statens ögon. Och det innebär mer än vad du tror (eller vad vet jag, du kanske är insatt i ämnet? ^^).
Att vara myndig innebär att du bara har skyldigheter, och inga rättigheter. Nu, när du är under 18 år, har du rätt till vård, skolgång o.s.v. Men det försvinner när du blir myndig. Nu är allting upp till dig – hur du vill göra helt enkelt.
Nu är allting upp till dig. Vill du ha vård, så då får du fixa det själv eftersom den rättigheten försvinner när du blir myndig. Du anses som vuxen, och måste ta vuxna beslut (här kommer cigaretterna in i bilden 
).
Kommunen, eller skolan, eller myndigheterna, eller vad som helst, har ingen skyldighet att ta hand om dig längre. Du räknas nu som en vuxen människa, och rättigheterna försvinner.
Nu är det du som bestämmer. Och det är här som jag kan hjälpa dig.
Om du vill ha vård, om du vill slippa all den här skiten, så får du själv ta första steget. Ingen kommer att flåsa dig i nacken längre (vilket iofs kan vara ganska skönt) men allting hänger på dig och ditt ansvar nu.
Jag är orolig för dig. Jag har som sagt bara en syster. Jag ser att du mår fruktansvärt dåligt. Men du ska veta att det finns riktig hjälp att få. Jag räknar inte BUP i Östhammar som vård direkt. I Östhammar finns ju inga problem och därför ingen vård. Vården du fått hittills är jävla skit och bullshit. Eftersom du är ung och ”alla har ju problem i tonåren” tas du inte seriöst eftersom ”det går över med tiden” – vilket är ren jävlaBULLSHIT! ”Tyvärr” kommer du, när du är myndig, att ses som en seriös person, med seriösa problem som vill ha seriös hjälp. (”tyvärr” skriver jag eftersom det är tragiskt att du inte fått någon hjälp, utan fått vänta så pass länge. Men inte länge till, det ska jag se till!)
Men riktig hjälp finns i Uppsala, eller vilken större stad som helst. Men först och främst, måste du själv inse att du har problem. Om man inte ser problemen, eller var felet ligger, så kan återhämtningen och vägen till friskhet bli svår. Du måste själv ta kontakt om du vill ha vård och hjälp och det är här jag känner att jag kan göra någonting. Jag hjälper dig mer än gärna att finna den rätta vården, den vård som du vill ha och behöver. Jag har bara en syster, och henne är jag rädd om! Du kan inte längre ”lita på att någon tar hand om dig”, nu när du är myndig.
—–
Det var nog det mesta denna gång. Du behöver inte svara på en gång på denna mail. Läs igenom det, låt det sjunka in, och sen (om du vill) så kan du svara.
Jag förstår om det känns tungt det jag skriver, men jag vill verkligen hjälpa dig ur skiten. Jag vill att du ska kunna leva ett enkelt liv utan problem och beskymmer. Jag vill hjälpa dig ur mardrömmarna. Och jag ser att här är där jag kan hjälpa dig som mest.
JAG ÄLSKAR DIG!”
Jag insåg inte vad hon menade då. Jag var ung och dum och trodde att jag skulle komma ur skiten själv. Men jag inser nu hur rätt hon har. Jag kan inte klara allt själv. Jag behöver vård. Och jag får vård nu.
Nettan. Jag älskar dig med. Och förlåt för att jag har varit så naiv. Jag visste inte då hur mycket ansvar jag skulle få. Jag trodde att allt skulle bli bättre. Men vi vet båda att det inte gick så bra. Jag har länge gått och trott att jag skulle klara allt själv. Att jag var vuxen nog att bli bra. Jag trodde att allt skulle lösa sig. Men jag vet nu, vid 21 års ålder, att jag måste ta tag i allt och fortsätta frammåt. Jag kan inte stå på samma platta hela livet. Jag är på god väg att bli vuxen nu. Jag är på god väg att bli okej nu. Det är jag som tar ansvar för mitt egna liv. och, som du säger, jag måste ta det första steget. Jag har aldrig bett någon om hjälp. Förens nu. Fast skillnaden nu är att jag har så många som VILL hjälpa mig. När du skrev detdär mailet så var jag 17 och ensam. Det var bara DU som ville hjälpa till. Vilket jag har tänkt på så många gånger. Och du har hjälpt mig många gånger, även om du inte vet om det.
Jeanette. Du är min ENDA syster. Och jag vill att du ska veta att det går bra nu. Du har nog sett det på FB, att jag har skrivit in mig på AF och har börjat med min DBT. Det ordnar sig för mig. Det börjar ljusna. Och jag vill att du ska veta att du finns i mina tankar ofta. Du skulle ha sett mitt leende när jag fick ditt julkort. Du ska veta att jag älskar dig med hela mitt hjärta, och att du är min idol. DU har gjort många av mina dagar underbara. Bara tanken på dig får mig att le. För du har kommit så långt i livet, och jag vill också komma dit. Och jag vet nu att jag kommer att komma dit.
Jag älskar dig, Jeanette. Mer än du nog förstår.