Nu sitter jag här, återigen, i min säng. Som jag har gjort så många gånger förr. Jag har nu varit sjukskriven sen i slutet av januari, och jag kan inte beskriva den tomheten jag har i mitt hjärta. Jag menar. Jag saknar Jobbet. Jag saknar Christel. Jag saknar gemenskapen! Jag saknar min andra familj! Men nu när jag tänker på det en gång till så känner jag lite så att det kanske bara är bra att veta hur det kanske kommer att kännas sen i Augusti. För då kommer jag ju att lämna dom, frivilligt. Jag kommer att säga hejdå till dom. Nu så hände det bara en liten grej, och jag kommer att komma tillbaka. Men sen kommer jag ju att lämna och gå.  

Jag har ju varit och sagt hej till dom på jobbet när jag har varit inne i stan och gjort ärenden. Jag kan liksom inte slita mig.  Jag vet att jag ändå kommer att komma tillbaka, någon gång. Jag är sjukskriven till sista mars, och det känns som evigheter, och så onödigt då jag redan nu kan gå nästan normalt, och ska ta bort stygnen nästa måndag. Det är bra nu. Kan jag inte få komma tillbaka en vecka tidigare?

Jag kan inte beskriva med ord hur bra jobbet är för mig. Jag verkligen ÄLSKAR att vara där. Jag är yngst av alla där, men inte yngst när det gäller humor. Nästan alla är lika snuskiga som jag, och det känns så otroligt bra att vara där. Jag menar, är man totaldeppad och kommer dit så är det som terapi, man kan inte vara sur eller ledsen när man är där. Och bara det får mig att må bra. Bara tanken av att man inte KAN vara sur eller deppad där gör mig glad. Det är en trygg zon jag har. Som när jag fick höra förr att jag skulle få sluta i Februari. Visst. Jag grät, jag bad på mina knän till Gud om att det bara var en dröm. Men det gick över så fort jag fick träffa dom andra. Dom såg i min blick hur det hade gått på mötet. Dom fattade hur jag mådde när jag berättade. Till och med Chefen grubblade på det där, och tyckte att det var fel. Till och med hon (som går under namnet pmskärring) vart ledsen.  Jag menar. Hur många har det så på sitt jobb?

Jag har mycket mer i huvet, men jag orkar inte koncentrera mig nu. 9gag kallar! Tjipp!

Nu sitter jag här igen, och gråter ögonen ur mig. Denna dag var magisk och bra i början, men blev fel och uppochner i slutet. Jag var på ett möte idag på jobbet, med min nya (!) handläggare på sams. Jag hade Eva förr, men har tydligen nu helt plötsligt fått Tomas. Och jag berättar om plugget och att jag tänker fortsätta som planerat ( att plugga och jobba tills i sommar). Men då säger Tomas att det inte går, då soc inte betalar för en termin. (undantag sista..) och där sprack hela min planering och en del av mitt hjärta dog, då tomas även säger att jag (som det ser ut nu) jobbar februari ut, och sen står på egna ben.

Jag blir bara så less, då tomas sitter på ett möte innan och säger att det inte ska vara några problem att jobba och plugga fram tills i sommar, och att soc betalar. Och nu säger att det inte går och att jag bara jobbar en månad till. Allt känns bara som ett stort jävla straff.  Hur kunde dethär ske?!

Nu ska jag tröstäta en jävla massa choklad, och tycka att livet är piss och pest samt svära åt Sams och Soc.

Ja, alltså. Jag orkar inte. Jag tya’rt inte, som min goda vän säger. Det är så mycket som händer nu. Så mycket jag måste göra, och alla krav jag ställer på mig själv. Jag vet vad jag borde göra, och jag gör det. Jag försöker, tro mig, jag försöker.

Idag så var bussen inställd. Jag ber om skjuts och då blir det sura miner. Kommer hem efter en otrolig rolig dag på jobbet, och det är fortfarande sura miner. Dessutom fick jag reda på att vi tydligen ska tolka på lördag. Jag kan inte undgå känslan av att liksom folk går bakom min rygg. Och att folk inte vill ha med mig att göra. Vad har jag någonsin gjort för att få detta? Men det har varit såhär förr. Ängla familjen är inte en Änglafamilj längre. Och jag är ju bara trots allt en inneboende. Inte en i familjen, utan en inneboende. Och ska då bete mig som det också.

Varje gång jag försöker berätta och visa att jag lär mig något via plugget, så är det enda jag får tillbaka ”jo, vi vet. Tillochmed f11 vet det. Det är basic.” Jag berättade det för min ”Chef” idag, och hon satt bara och gapade och sa sen ”vilken bra backup! Det är den man vill ha!”  Och jag står liksom lite på båda sidor här. Ska jag känna mig förolämpad, eller hur ska jag tolka att dom säger såhär? Jag vet att min chef var ironisk, men familjen? Och varje gång jag säger nått så vet jag vad jag får tillbaka, så varför berättar jag för? Det är så meningslöst.

Jag nämnde idag också att om jag söker CSN så finns risken att jag inte får vara kvar i Kåbo. Och då säger dom hemma ”jaha, ska du skita i plugget då eller? Vad har du för plan?”  Jag känner att allt hopp om att få stöd här hemma är borta. Jag får nog klara mig själv från och med nu.  Just nu har jag lust att riva sönder alla julklappar jag har köpt. ALLT. gå tillbaka med kvittorna och få pengarna tillbaka.  För vad tjänar det till?

Men du, det är ju jul. Alla ska svulla mat och vara med sina familjer. Jag ”Ersatte” min biologiska familj mot en annan familj. Som nu då inte är så bra som jag trodde. Det var nog fel av mig. Julen bringar fram det värsta hos folk. Jag ska sluta fira jul. Jag ska hoppa över julafton. Jag ska låsa in mig i min stuga och inte öppna dörren. Köpa en potta som jag kan göra mina behov i, så jag slipper gå in. Jag ska gå in i mitt lilla skal, där jag är säker.

Godjul, era jävlar.

/B

Jag sitter här och lyssnar på P!nk och kollar runt på Fb, när jag snubblar in på pappas sida och hans bilder, och jag kan inte låta bli på att tänka, efter allt som har hänt dom närmsta dagarna, på vad som hände med min familj. Varför blev vi så splittrade?  Varför är vi fortfarande splittrade? Jag känner mig så ensam just nu, och tårarna bara flödar ner från mina ögon. Vad hände med alla dom dagarna när vi var små? Dom dagarna vi inte var lika splittrade. Dom dagarna vi faktiskt var en hel familj.  Kommer vi alltid att vara såhär splittrade och griniga på varrandra?  Kommer det vara så tills alla har dött? Eller kommer det en vändning? Är det bara jag som reflekterar över detta? Är det bara jag som fortfarande gråter över detta?  Har allt gått så långt att vi aldrig mer kan bli en hel familj?

- Ibland känns det som om det bara är jag som kan säga att jag älskar er. Och det gör jag. Oavsett vad och oavsett det som kommer att hända i framtiden. Ni är ändå min familj. och jag vet att ni älskar mig med, men ibland behöver man höra det, även lilla jag. Jag är minst av oss syskon, och det blir så ibland att jag står och kollar upp på er, och ser vad ni vuxna gör, och jag tar efter, för ni syskon är ju mina idoler.

- mitt huvud spökar för mycket nu, men jag älskar er, mer än ni kan tro, och jag vill att vi ska vara en och samma familj igen.

/Catrin.

Livet rullar på, jag pluggar, jag är småkär, jag jobbar. Och på söndag fyller jag 22 år. Och där tog det stopp. Jag ringde till mormor igår och frågade om jag,mamma och jocke kunde komma dit och fira mig och chester, och det gick bra! så jag började planera lite till (ni vet, vilken tid osv) och så ringer mormor idag och säger att det inte blir av, utan att ”vi tar det på måndag i östhammar istället”. PAUS. Jag kan inte ta mig till Östhammar. Och på måndag har jag en dejt med malin. Jag kan inte.

- iallafall, jag ringer till mamma i all förtvivlan och frågar vad det är som händer. Och hon säger då att jag skulle ha låtit kaxig i telefonen när jag pratade med mormor. Jag hade låtit mer som om att jag ”ska” dit, oavsett.  (sen började hon gråta för andra saker)

Jag är så besviken på mormor, och på mig själv. Hur kan jag gå på samma nit hela tiden? Och varför är det JAG som ska planera mitt egna kalas? Jag blir 22, jag borde ha lärt mig något vid dethär laget. Men ni vet, hoppet är det sista som överger en människa. 

nu ska jag kura ihop till en liten boll och försvinna en stund. Tjillevippen!

/BäverN

Så. Nu har jag kommit igång med pluggandet. OCH DET ÄR SÅ SKÖNT! Förstå, jag ska äntligen bli något. Bli någon!  i was a lonely soul but that the old me!  Sen så får jag komma tillbaka till jobbet efter mina praktiker! Allt liksom.. Flyter på nu. Allt liksom faller på plats. För första gången i mitt liv så känner jag mig levande. Jag känner mig som en hel människa. JAG ÄR HEL!

Jag är klar med både första och andra uppgiften. Och jag ska skriva prov på den första, så igår och idag har jag förhört mig själv och det går inte alls! Men vet du vad? Jag har Jesus. Han hjälper mig, jag lovar. Det gäller nog bara att öva och öva igen. Tillslut kommer det att fastna. Och jag vill ha tisdag, så jag kan få komma till jobbet. Till Christel och Felipe. :’)  Inget kan förstöra mitt liv just nu. INGET. Och inget kommer att få mig att ge upp allt. INGET. så det så!

Åh! Denna känsla! <3 Jag är kär i kärleken. Jag kan känna igen!  Jag älskar mitt liv nu!

Puss och kram

Just nu har jag många tankar, på allt möjligt. Jag har haft en dålig period nu, och jag är inte säker på att jag är ute ur den än. Det är den dära välbekanta svidande känslan i kroppen som är tillbaka. Hundra elva frågor i mitt huvud och det mesta känns bara helt meningslöst. Jag vet inte om jag kommer att få leva med denna känsla resten av mitt liv, men den är inte rolig, och det är inget jag vill ha. Den är obehaglig. 

DBT-gruppen tar slut den 28:e, och ska jag vara ärlig så har jag känt att det ska bli hur skönt som helst att slippa gå i gruppen mer. Malin har slutat i den för länge sen, Frida slutar samtidigt som mig. Och nu så har jag börjat irritera mig på dom andra i gruppen. Alltså, man ser och man känner att man har verkligen gjort framsteg i livet.  Men jag upptäckte även igår på gruppen att jag har blivit känslig mot vissa grejer som jag inte har varit känslig mot förr.  Det hon tog upp gjorde ont i mig, och det som hände pga det fick mig att må dåligt.  ”får jag ett till jävla papper från F-kassan så tar jag fanimig livet av mig, BRUTALT!” fick mig att reagera så att jag gick ut. Jag kände mig så jävla dum resten av tiden.  

Christel är tillbaka på jobbet, och det är underbart! Men jag ångrar inte mitt beslut om att lämna stället och börja plugga. Det är trist, men jag lämnar inte uppsala. Jag har busskort och jag kan åka dit och ge dom en kram när jag vill.

På tisdag är det uppföljningsmöte, och på Torsdag är det studiebesök som gäller. Sen vet vi inte vad som händer.

hejs!

Jo, jag har nu berättat för typ alla att jag ska börja plugga. Det är såhär: Jag har jobbat i Kåbo nu sen i april, och jag har börjat ledsna på det nu, Jag kommer ingenstans och jag är där endast för mina arbetskamrater. Och efter att dom har haft semester och dom flesta är tillbaka så känner jag mig inte stimulerad. Så jag har tänkt och jag har disskuterat med dom här hemma och jag ska börja plugga, alltså ta nästa steg. Nu kanske ni undrar vad jag ska plugga till. Och jag har tänkt Personlig Assistent eller Undersköterska. Utbildningen är i uppsala. Men än så länge är det bara ett studiebesök ifrån att uppnås. Det är så planen över mitt liv ser ut nu.

Puss

Jag måste få säga att jag är så Pinsamt stolt över mig själv nu. Jag har varit ensam en hel vecka utan några problem! (eller, det var ett men det löste sig!) Att jag har klarat det! Jag är så stolt över mig själv! Jag kan säga det hundra gånger om!

Nu ligger jag här igen. Alldeles rödgråten. Allt som har hänt på sista tiden sätter sina spår. Och det som hände nu på jobbet var nog droppen. Jobbet är mitt liv. Klart jag vill vara där och utvecklas mer.

jag orkar inte