Livet rullar på, jag pluggar, jag är småkär, jag jobbar. Och på söndag fyller jag 22 år. Och där tog det stopp. Jag ringde till mormor igår och frågade om jag,mamma och jocke kunde komma dit och fira mig och chester, och det gick bra! så jag började planera lite till (ni vet, vilken tid osv) och så ringer mormor idag och säger att det inte blir av, utan att ”vi tar det på måndag i östhammar istället”. PAUS. Jag kan inte ta mig till Östhammar. Och på måndag har jag en dejt med malin. Jag kan inte.

- iallafall, jag ringer till mamma i all förtvivlan och frågar vad det är som händer. Och hon säger då att jag skulle ha låtit kaxig i telefonen när jag pratade med mormor. Jag hade låtit mer som om att jag ”ska” dit, oavsett.  (sen började hon gråta för andra saker)

Jag är så besviken på mormor, och på mig själv. Hur kan jag gå på samma nit hela tiden? Och varför är det JAG som ska planera mitt egna kalas? Jag blir 22, jag borde ha lärt mig något vid dethär laget. Men ni vet, hoppet är det sista som överger en människa. 

nu ska jag kura ihop till en liten boll och försvinna en stund. Tjillevippen!

/BäverN