”Nothing is gonna change, if we stay around here.”

Inget kommer att förändras, om vi stannar här.  Jag vet inte vad jag ska säga. Det är så fittigt mycket som händer nu. Tårarna bara forsar och jag vill säga ”Ja” till impulsen. (Kämpa Catrin, kämpa!)

Jag blir så less när jag ser att folk har umgåts utanför kyrkan. Jag som alltid har haft det intrycket att man ses i kyrkan, sen går man skiljda vägar tills man ska till kyrkan igen. Jag har alltid försökt få komma hem till folk efteråt, men ingen kan, och ingen vill. Och så ser man dagen efter att ”den och den har gjort det och det med den och dom.” Är det fel på mig?

Just nu så känns det så. Förr kunde jag fatta att ingen kanske ville vara med mig, för att jag typ aldrig duschade. Men nu har jag kommit igång med det, så vad är problemet? Min personlighet? Catrin? VAD?! Jag blir så less.

Nej, Jag sätter ner min fot nu. Hur ont det än gör i mig så säger jag stopp nu. Inga mer maxrundor, inga mer spelkvällar. inge mer kyrka! Hoppas att ni har det bra.

chipp.

/B