Nu ligger jag här, i min säng under täcket med datorn i knät och fryser fittan av mig! Sov över 14 timmar, och fortfarande trött. Kan det vara så att jag håller på att bli sjuk?
Snön forsar ner utanför mitt fönster. Det är alldeles vitt på marken. Det är alldeles underbart.
”Snön ger ut sin oskuld, så skiten bara känns.”
Det vita (i kristna tron) är bra. För mig betyder det vita renlighet. Man är ren. Man har inte haft sex, man har aldrig supit, man har alltid sagt sanningen. Är så som jag inte är. Jag har fortfarande sex, men främmande men också killar som jag har varit med förr. Jag ljuger fortfarande. Jag kan dricka ibland. Är jag en dålig kristen då? Förtjänar jag att vara kristen? Eller borde jag gå ifrån?
Vad betyder mina tankar? vad betyder mina känslor? Vad är det jag känner? Vad är det jag tänker? Hur tänker jag? Och varför tänker jag som jag gör? Varför drabbar tankarna mig?
Har allt det här med Marcus fått mig att sluta känna något för andra? Har han gjort mig så att jag inte litar på killar längre? Nej, det har han inte. NEJNEJNEJ. Eller?
Som jag skrev igår. ”stannar jag upp, och känner efter, så är jag kär.” Men i vem? Måns? Nisse? Någon annan?
Jag och nisse hade det bra. Han löft upp mig så att jag inte mådde lika dåligt som jag annars gjorde. Jag tyckte iallafall att vi hade det bra. Han kanske tycker annat? Men bara det att han stod ut med min paranoia i 1½ år, visar väl äkta kärlek? Eller?
”lilla ego, fy skäms!”
Sluta hoppas Catrin. Du slösar bara din energi. Energi som ska gå till annat.
Jag vet nu vad jag söker. Jag söker Närhet. Men är det närhet som jag aldrig fick av pappa? har jag dom här problemen med känslor och killar, för att pappa aldrig fanns där? Jag måste sluta tänka på allt. Och bara gå vidare. Inget blir bättre av att grubbla. Det blir inte bättre.
Jag har så mycket jag vill säga till dig, Nisse. Men jag vet att det inte blir bättre av det, och jag vill inte riskera våran vänskap. Så jag tiger istället. Dessutom är jag inte säker på mina känslor. det är nog bara det att jag vet att du är bra för mig. Det kan vara det som spökar. Det enda jag är säker på är att jag Älskar dig. Sen om det är ”älskar dig” som kompis, eller om det är att jag ”älskar dig” för att jag är kär är jag inte säker på. Och jag vet mina fel och brister nu. Jag vet vad som är felet med mig, och jag vet vad jag ska ändra på. Jag vet att vi skulle ha det bättre nu, än vi hade då. Jag skulle inte ringa 5905689 ggr, och tro att du är Otrogen. Jag skulle max ringa 1ggr/dag. För jag litar på dig.
”And as you move on, remember me, remember us and all we used to be. i’ve seen you cry, i’ve seen you smile. i watch you sleeping for a while.
i’ll be the mother of your child. I’d spend a lifetime with you. I know your fears, and you know mine. we had our doubts, but now we’re fine. and i love you, i swear thats true. i can not live, without you.”
Så känner jag fortfarande. Men jag kan inte vänta. Det är nu eller aldrig. Och det gör ont i mig att säga ”aldrig”. Tårarna är inte långt ifrån. För jag vill ha dig så hårt nisse.
På lördag är det Jul. Och med Julen kommer Ångesten. Inte ångest över att köpa julklappar. Utan ångesten över att jag inte ved hur mamma reagerar. Hon kanske ringer och hotar med att ta sitt liv igen? Kommer det att bli bråk, som alla andra gånger? Jag vill inget mer än att bryta kontakten med henne. Jag har försökt så många gånger förr. Men då blir alla andra arga på mig och jag förlorar hela min familj. Det är inte många som vet något om min familj. Eller mamma.
Mamma har psykiska problem. Och AD/HD. det var ett rent helvete att bo med henne, och det är ett rent helvete nu. När kommer jag att komma ifrån? Syrran frågar mig hur det är med mamma. Kan hon inte bara ringa och fråga själv? Jag vill inte prata med mamma. För hon slutar aldrig att prata om sitt. Man får inte ens luft att säga hur det själv är.
Men man ska inte gräva ner sig i skiten. Jag har det bra nu. Jag har någon som älskar mig. Som har öppnat upp sitt hem och sitt liv för att ta emot mig och alla mina problem. Livet börjar ordna sig. Jag har skrivit på mitt kontrakt till DBT. Kommer att gå där i 6 månader först, och sen blir det en utvärdering. Känner jag att jag behöver mer, så förlänger vi. Behöver jag inte mer, så avslutar vi där. Och jag har fått en psykolog som jag älskar. Hon är så himla bra! Hon höll på att smälla av när jag sa att jag hade gått ner 12kg. Hon satt bara och Gapade. Hon tror på mig. Hon vet att jag kommer att fixa det här. Hon tvekar inte. hon verkligen vet.
Allt börjar klarna nu. Och jag verkligen älskar det.