Jag vet inte vad jag ska säga, eller hur jag ska skriva det för att ni ska förstå mina tankar nu.

Men det är så oerhört mycket som händer nu. Det är familj, det är pengar, det är allt.

Jag har bott i 6 andra familjer i mitt liv. (inte min biologiska familj inräknad.) Och jag vet mycket väl hur en ”Bra” familj ”ska” fungera, Men inget fungerar längre.  Jag säger inte att jag har ett skitstort kontrollbehov, men jag vill gärna veta vad det är som händer runt om, alltid. Är inte vi människor lite så? Att vi vill veta vad som händer med våra liv?

Jag vet inte, men jag är besviken över mig själv att jag övh känner som jag gör. Känslan att vara utanför och att inte vara med i familjen längre. Jag är förbannad på mig själv för att jag övh tvekar på att jag är viktig för folk. Men å andra sidan kanske det är så att jag har inte riktigt varit den ”Viktiga” i en familj, och därav är Van vi det, och får dom här känslorna nu? Men har jag då lurat mig själv från första början? Varför tror jag att jag vet att det inte är så? Om det nu var så att jag Visste att jag är viktig, och får stanna, varför tvekar jag och varför finns oron där?

Jag vet inte. Men på nått sätt så är jag helt tom, känslomässigt. På nått sätt känns det som om jag gör mig redo för att bli utkastad,naken,förnedrad och utlämnad åt vargarna igen. Förmodligen är det bara falskt alarm, men jag har suttit i timmar och funderat på VAD det är som gör att jag känner så här. Och det är inte vad dom sa, utan HUR dom sa det.  Så som dom sa det lät det som ”vi behöver rummet, du är i vägen för dom här är viktigare än du och du måste ut nu.” Jag vet att det är helt fel av mig att sitta och blogga om mina problem, istället för att ta tag i skiten och reda ut det. MEN, mina kära vänner, det är så att jag inte VÅGAR och jag känner att jag inte får ut något utav någon av att prata med folk om detta. Det är som det alltid har varit. Halva meningar, något ”aha” ibland, och sen total ignorans. Jag vet hur det har varit, och det är det enda jag vet.   Den goa glada nya Catrin har återgått till sitt Gamla Catrin igen.

Och som det är hemma nu så gömmer jag mig i mitt rum. Inte från er personligen, utan för alla hundra miljoner frågor som möter en vid dörren med ett ”Hej.” Och allt klängande och allt klagande och allt. Bara allt.

”det luktar illa på ditt rum.” ”du måste köpa nya kuddar, tvätta dom gamla hjälper inte..” ”jag stänger din dörr så att din lukt inte sprider sig i hela huset.” ”det är nog kuddarna det är fel på.” ”du luktar illa.” ”när duschade du sist?” ”Du är väldigt på. klart folk inte orkar med då.”

”Sätt dig ner och prata med henne då?” – Men det går inte. 1, hon kan inte sitta still. 2, finns flera störningsmoment. 3,jag känner att jag inte får ut något vettigt. Och med vettigt menar jag något svar på mina frågor. Det spelar ingen roll om det är ”Rätt” eller ”fel” svar, för det finns inget ”Rätt” eller ”Fel” i detta. Jag vill bara att ni ska förstå HUR jag mår och HUR jag tänker.

Jag vet att det är kämpigt för er, ja. Men jag kan inte undgå känslan och tanken på att det är NI som har antagit detta, det är NI som tycker att det går bra. Och det är NI som får ta smällen. Ni har tagit emot mig, och ni vet vad det innebär. Det innebär inte att bara för att det går bra för mig nu att jag automatiskt mår bättre och är redo att dra min kos.

Det finns så mycket mer  jag vill ha ut, men jag känner mig så begränsad.

/Beav