Okej. Jag ska förklara för er hur det känns för mig att vara i kyrkan.

Först så jagar man skjuts dit. Vare sig det är till bussen eller till alunda. Man kollar busstider och man försöker fixa med skjuts dit.  Oftast får man stå där och vänta i 20 minuter, för bussarna inte alltid kommer i tid. Glömmer man reflex eller ficklampa är du körd. Sen när man väl kommer fram, efter mycket om och men, så går man upp till kyrkan. Man kliver in genom dörren, och går till kapprummet. Man hänger av sig jackan. Eller vänta, dom har ju en ungdomsgård nu. Man går in genom källardörren, Hänger av sig jackan och tar av sig skorna. Man går fram till det rummet där man ska vara och säger hej till folk. två eller tre personer hejar tillbaka. Sen står man (jag) där som ett fån och vet inte vad man (jag) ska göra. Man sätter sig i soffan, där ingen sitter, och bara glor. Man tar upp mobilen och spelar något tills det är dags att åka hem. Möter man upp en kompis där så köper man oftast en massa godis som man bara stoppar i sig som om det inte fanns något stopp och sedan bara sitter och glor på varandra.  Man försöker få igång en konversation med folk som sitter vid ett av borden, men dom är för upptagna med sig själva eller andra eller spelet dom spelar. Man hittar någon att prata lite löst med, och sen försöker man hitta något spel man kan spela. Man hittar inget så man fortsätter att äta godis och glo på varandra. Sen när man ska hem så jagar man skjuts och hittar någon som egentligen inte vill, men som gör det ändå, och av det får jag ångest och känner att jag vill gå hem och vill sluta vara i vägen.

Ovanför spelar dom innebandy, som alla andra gånger. Man kan stå där och glo också, om man vill.

Min summering: Man glor bara på folk. Inte värt att åka dit bara för att glo på folk. Jag får ut mer av att sitta på Stationen och glo på folk, än vad jag får av att sitta där.

/Beav.